Sprakforsvaret
   

Tvåspråkiga regioner med starkare språkrättigheter och sanktioner

En intressant förslag gällande det svenska språket ställning har framlagts av specialforskaren Pasi Saukkonen. Han skiljer mellan nationalspråk, officiella språk och officiella minoritetsspråk. Vad gäller nationalspråk önskar han där inkludera samiska, vilket är naturligt eftersom samiska talas av vår enda ursprungsbefolkning. Ett nationalspråk skiljer sig inte från ett officiellt språk annat än att det för tankarna till historiska och identitetsskapande faktorer samt att det har ett stort symbolvärde. Då det gäller svenska/finska skulle de tvåspråkiga regionerna enligt Saukkonen vara Österbotten, Nyland och Egentliga Finland. Övriga fasta Finland skulle vara enspråkigt finskt. Inom de tvåspråkiga regionerna skulle de språkliga rättigheterna stärkas. Att läsa svenska i enspråkigt finska kommuner kan slopas enligt hans förslag. I tvåspråkiga kommuner skall svenskundervisningen förbättra och stärkas. Saukkonen anser att det inom regionerna kan förekomma skillnader i språkliga rättigheter.
 
Vi står inför stora reformer och sådan brukar sällan vara nådiga mot språkminoriteter. Vi kan inte förlita oss på vår nationalspråksstatus. Det väsentliga är rätten att använda vårt språk. Att förslaget är intressant har naturligtvis med vår kräftgång att göra, den dystra utvecklingen och dess följder för de svenskspråkiga, en nedgång från 13 % 1900 till 5,4 % 2011. Om svenskan är så förhatlig för finnarna som medierna framhåller är det allvarligt och av medierna får man uppfattningen att den tilltar. Jag kan dock inte själv förstå att ett sådant hat kan uppbringas för att man som ung måste studera språk. Dessutom ett språk som talas i det egna landet, av miljoner människor i grannlandet och med vilket man kan göra sig förstådd för ytterligare flera miljoner andra nordbor. Varför vill finnarna isolera sig? Det borde först göras en grundlig, oberoende undersökning om hur det verkligen förhåller sig. Den bör göras av ett oberoende institut som inte har något intresse av utgången. Vi måste skaffa oss förmåga att med välgrundade argument övertyga majoriteten om våra behov. Inte ta motgångar för givna - grundinställning bör vara positiv.
 
Fyra olika sätt att stärka de språkliga rättigheterna, framför allt i tvåspråkiga kommuner har framförts av Finlandssvensk samling. 1) En språkkonsekvensbedömning vid större statliga reformer 2) En språkombudsman 3) införande av vite 4) kommunala revisorers granskning. Vad gäller föreningens förslag till språkkonsekvensbedömning har Justitieministeriet gjort en utredning och alla myndigheter skall numera göra en sådan språkkonsekvensbedömning före beslutsfattandet. Då det gäller frågan om en språkombudsman har Justitieministeriet inrättat en tjänst som man benämner språkrättsråd som övervakar förverkligandet av de språkliga rättigheterna – det föreningen kallar språkombudsman. Fröet har såtts. Språkrättsrådets behörighet och befogenhet kan säkert utökas framöver och underställas regeringen direkt. Politiker från Svenska Folkpartiet, från partiledare och neråt har tidigare hånat och häcklat föreningens förslag såsom ett krav på en ”språkpolis”. Huruvida inställningen kvarstår och om språkrättsrådet anses vara en ”språkpolisaspirant” vet jag inte. Att grunda självständiga nationella institutioner såsom speciella ombudsmän är ett mått på en stats demokratiska och pluralistiska tillstånd. Så tycker Europarådet (Europarådets ministerkommittés Rekommendation No. R 97/14 från 1997) och jag håller med. Då det gäller föreningens förslag om vite och de kommunala revisorerna har föreningen tills vidare inte hitintills kunnat påverka detta i den grad vi önskat. Men vi arbetar enträget på och ”lobbar” vidare bland tjänstemän och universitet. Och vi har fått gehör för detta. Att det bör finnas någon form av sanktion som alternativ mellan strafflagens ´brott mot tjänsteplikt` (ingen har någonsin dömts för att åsidosatt språklagstiftningen) och JO:s avgöranden.
   
Det finns inget som hindrar att ett vite skulle kunna införas då det gäller försumliga myndigheter. Vitesföreläggande skall kunna användas mot en klandervärd myndighet, affärsverk eller något privat samfund som fått befogenhet att handha myndighetsutövning. Om dessa inte efter att ha uppmärksammats på brister i sin verksamhet aktar på de skyldigheter som de enligt gällande lagstiftning har så bör vitesföreläggandet utdömas.
Beloppet bör bestämmas enligt kostnaderna för åtgärdernas genomförande och på så sätt att beloppet bedöms nödvändigt för att förmå myndigheten att genomföra åtgärderna.

De kommunala revisorerna är ålagda att granska hela den kommunala förvaltningen - inte enbart den ekonomiska sidan. "Till revisorernas granskningsansvar hör framför allt att granska lagenligheten i kommunens förvaltning..." (prop. KL) Detta måste förstås så att varje beredningsorgan i kommunen har ett ansvar för att också språklagen följs och att det är revisorerna som sist och slutligen är kommuninvånarnas företrädare i detta avseende. Därför bör revisorerna särskilt uppmanas att kontrollera att språklagen och andra lagars språkbestäm-melser följs. Detta skulle vara ändamålsenligt eftersom kommunerna åläggs ett mycket stort ansvar för den språkliga jämlikheten. Därutöver kommer den s.k. basservicen, social- och hälsovården att framöver få en allt större efterfrågan. Genom revisorernas granskning åläggs kommunerna själva att vidta åtgärder mot ett eventuellt lagtrots. Då en kommun inbegär offerter för revision så borde de uttryckligen framhålla att förvaltningsgranskningen också skall omfatta kommuninvånarnas språkliga rättigheter.
 
Även om det åligger varje myndighet ett övervakningsansvar kan detta mycket väl summeras efter varje årsskifte genom att varje kommun och samkommun ger sina revisorer en klar anvisning om att de i sin berättelse skall ange hur de språkliga rättigheterna har uppfyllts i praktiken.
 
Om Saukkonens idéer får fotfäste hos folkmajoriteten bör man självfallet också införa någon form kvalificerad majoritet för beslut om ändringar i de språkliga bestämmelserna som försvagar dessa.
 
 Om ovanstående faller i god jord bör man inledningsvis använda ett stort mått av positiv särbehandling. Det är en modell som bygger på majoritetens positiva inställning till minoriteter. Andra svenska uttryck som används är "positiv diskriminering" eller "diversifiering". Målet för den positiva särbehandlingen är att uppnå en full, verklig jämlikhet mellan majoritet och minoritet. Detta kan många gånger inte uppnås om inte staten främjar minoritetens intressen genom att stödja den ekonomiskt eller genom speciell lagstiftning. Det kan också vara en kombination av dessa åtgärder. De speciella åtgärder som staten vidtar för att uppnå sitt mål kommer därför att bryta mot den formella likställdhetsprincipen. Därför måste också dessa åtgärder upphöra då målet, full jämlikhet, har uppnåtts.

Hans Göran Rosenlund
Finlandssvensk samling rf
Ordförande

(Publicerad i Vasabladet 30/5 2013 - här med författarens tillstånd)